Vandring i Hököpinge och Gessie 7 nov 2023, nr 247

Vi startade vid den gamla kyrkogården i Gessie och vi var ett femtontal personer. Vi hade med oss Sjunne Nilsson, som har sina rötter i byn och flyttade hit på 1970-talet. Här vid kyrkogården samsas nytt och gammalt, dels i form av den gamla och nya prästgården, från 1930-talet, dels tre nyuppförda villor på mark avstyckad från prästlönebostället, som skötts av kyrkans arrendator, ägts av Gessie byakrog, inköpt av kommunen för att hindra MC-gänget Outlaws att få säte där, varit tomt för paviljonger för flyktingar och slutligen sålts som villatomter. 

   Vi gick över landsvägen till Ekebo gård som har självbetjäningsbutik, vedförsäljning, ekologiska grisar och kor, mm. Vi gick förbi Möllevångens Plåt som varit gård, bageri, stort snickeri för kiosker, badhytter. Vidare förbi gamla Gessie Kro, som sen var bageri och lite annat. Kyrkan nåddes efter motvinden och vi pratade om de 18 villor som uppförts nära kyrkan och om gårdarna runt omkring. 

   Vi gick tillbaka och fortsatte på cykelvägen till Hököpinge. Sockerbruket och järnvägen låg bakom att detta samhälle växte upp väster om den gamla kyrkbyn. På senare år har orten växt mycket. Det började med Bruksparken på 1990-talet då Wallenstam trodde på att folk ville bo här ute. Sen har det fortsatt med fler flerbostadshus, radhus och högre hyreshus. Sockerladan och en liten bit av bruket finns kvar på detta stora område som bruket disponerade. När det lagts ner 1967 kom småindustrier och lite olika företag. Vi pratade betodling, flera i gruppen har erfarenhet i ämnet. Betorna har betytt väldigt mycket för samhällena här nere i Skåne - tillfälle för inkomster till fattiga hem och till hus, hem och kanske en cykel eller en bil, barnkrubbor/daghem under betsäsonger, underlag för tågtrafik, uppkomst av stationsssamhällen, mm. 

Vi kom till godisfabriken, som startade 2002, med inriktning på veganskt godis och nu expanderat till Vellinge. Vi kom förbi brukets kampanjexemplar och sen kontorsbyggnad. Fikaplats fick bli lekparken där vi vid tidigare tillfällen fikat. Sen gick vi Bangårdsvägen och såg på bebyggelsen. Brottarevägen kom sen. Den nybyggda skolan med påkostad naturlekplats var nästa stopp. Vi imponerades. Vi tog vägen förbi disponentvillan från 1891 och den senare från 1955. Den långa raden radhus passerades och vi var åter på cykelvägen till Gessie. Då hade vi gått cirka 8 km och var tillbaka vid 12.

/Kaj

Vandring 192 - Hököpinge kyrkby och Hököpinge bruksby

Morgonen var krispigt kall, klar och solig när ca 35-40 vandrare den 29 okt 2019 samlades på den nykrattade kyrkbacken.
Kyrkovaktmästaren Ann-Charlotte välkomnade oss in i det av stearinljus upplysta kyrkorummet.
Axel Törnemans blå altartavla fångade blickarna.
Så även Axel Ebbes Under stjärnan-par vid utgången.

Längst in i hörnet av den ytterst prydliga kyrkogården blickade Axel Ebbes gravstenshuvud ner på sin hustru Lillemors och deras 2 döttrars vilande gravstenar.

Hököpinge betyder Handelsplatsen vid gravhögarna eller höjden.
Gravhögar syns lite här och där i landskapet och höjden gick vi nerför när vi startade vår vandring längs bygatan med fårhage och fårhus, gamla hantverkshus, den idylliska halmtäckta dubbelgården Gamlegård, Ingemarsgården och Igridsborg,
Före enskiftet 1809 fanns 22 gårdar på båda sidorna om Pilebäcken, som rinner genom byn.

Vi passerade genom den båda innergårdarna i den välskötta Gamlegård.
Genom valven såg vi då den gamla kyrkogården, där en klockstapel av trä och en stenkyrka utan torn stått i 700 år.
1873 byggdes den nya tegelkyrkan av den välbärgade församlingen.

Vid byns utkant försökte vi tillsammans med en färglatt dekorerad zebra föreställa oss borgen som förmodligen funnits på ängsmarkerna.
I början av 1800 talet grävde här en bonde fram en skatt, som bestod av 420 mynt från 10-1100 talet.

Lilleväg slingrar sig genom byn omgiven av gammal bebyggelse och korsar Pilebäcken.
Den leder fram till Villa Clythia och Gränjagården, där Axel Ebbe och hans föräldrar bodde.
Vita praktfulla byggnader i vackra parker.

I ett vindstilla soligt höstlandskap var det inga problem att vandra 1,5 km på asfalt .
Vid Bangårdsvägen svängde vi mot den utvalda rastplatsen och fikade på lekredskapen och pulkabacken.

Ortens första järnvägslinjen invigdes på denna väg år 1886.
Sockerkonsumtionen hade ökat i landet och riksdagen beslutade att det var egna sockerbetor som skulle odlas.
Hököpinge blev ett av 8 nya bruk och 1992 stod fabrik, kontor, disponentbostad och arbetarbostäder färdiga.
Tack vare järnväg och vatten från Gässiebäcken och Pilebäcken.

Vi passerade genom villabebyggelse, förbi den magnifika disponentvillan och stannade vid ett blivande radhus och villaområde, som också ska innehålla idrottshall, skola, grönområde och lekpark med filmtema.

Det gamla sockerbruksområdet är sedan 1990 bebyggt med ett antal borgar i
rött tegel och radhuslängor.
Sockerladan är restaurerad och delar av fabriken ska behållas som byggnadsminne.
William Arne körde speedway på väggarna i silon mittemot det pampiga kontoret . Men det är historia för silon är riven.

För att göra vandringen tillbaka till kyrkan mer lustfylld fick vi stärka oss med gelatinfritt godis från Scandi candy.

Intressant 1000-årig och 100-årig historia, motion och trevligt sällskap under 3 timmar i solen!

tyckte Wiveca

Vandring 114 - återbesök i Hököpinge

Trots att regnet hängde i luften hade drygt 50 personer, den 13 okt 2015, samlats utanför kyrkan i Hököpinge kyrkby för att delta i dagens vandring.

Ordet ”Hököpinge” betyder handelsplatsen vid höjden/högarna och syftar antingen till den ås där kyrkan är belägen eller till det tiotal gravhögar som finns omkring byn.

Vi började med att besöka kyrkan som är byggd 1873.
Kyrkans inre är strikt och rent i vitt och rymmer 300 personer.
En av utsmyckningarna är en relief av Axel Ebbe benämnd ”under stjärnan”.

Efter kyrkobesöket vandrade vi upp till Axel Ebbes grav.
Axel Ebbe är Hököpinges mest kände person. Han levde mellan åren 1868 och 1941 och har gjort sig känd som skulptör, målare och författare.

Hököpinge kyrkby bestod fram till enskiftet 1806 av drygt 20 större gårdar varav 3 var sk dubbelfyrlängade.
En av dem, Gamlegård, har just bytt ägare och vi fick tillfälle att gå in igenom dessa innergårdar.

I norra ändan av landsvägen vek vi av ner över åkrarna fram till den gamla handelsplatsen som hade sin storhetstid under 800- och 900-talen. Handelsplatsen var lokaliserad invid den på den tiden segelbara Pilebäcken och i anslutning till den väg som förband Trelleborg med Ellenbogen (Malmö), Uppåkra m fl dåtida boplatser.

Vi lämnade handelsplatsen och vandrade längs med Pilebäcken fram till motorvägen för att sedan söka oss till dagens väg mellan de båda Hököpingebyarna.

Väl inne i Hököpinge vek vi av på Bangårdsvägen där vi kunde inta en välbehövlig fika.
Den yngre Hököpingebyn har växt dels på grund av att man fick järnväg dit 1886, dels på grund av det sockerbruk som anlades där 1892.

Efter fikan gjorde vi en rundtur i byn och passerade bl a annat de två skolor som numera har förvandlats till privatbostäder.
Vi gick in i den sk Bruksparken där HSB har anlagt 10 st flerbostadshus i anslutning till de gamla sockerbrukslokalerna.
Enligt tidigare planer skulle även själva sockerbruksbyggnaden ha byggts om till bostäder men grundläggningen av byggnaden är för dålig så detta har måst skrinläggas.
Vad som ska ske med denna byggnad är f n oklart.

På vägen tillbaka till Kyrkbyn passerade vi såväl brukets disponentvilla som brukskontoret, två pampiga sekelskifteshus som vittnar om ett framgångsrikt företag.
Vi hann också stanna till vid dagens blomstrande företag Scandi Candy som fortsätter ortens livsmedelstradition (om nu godis kan räknas till livsmedel!?).

Tillbaka i kyrkbyn stannade vi vid Axel Ebbes hus Clythia som uppfördes 1914 och vi rundade gården Gränja där han föddes.
Även Gränja har bytt ägare och renovering pågår.

Vi vandrade sedan vidare längs Lilleväg med bron över Pilebäcken där ortens första skola legat och avslutade sedan vid kyrkan.

Ytterligare faktainformation finns i berättelsen från Vandring 62.

Elna & Ulf

Vandring 62 - i Hököpingebyarna

V i var drygt 30 pigga vandrare som samlades vid Hököpinge kyrka, den 12 feb 2013.
För dagen hade vi sällskap med två reportrar från Sydsvenskan som ville göra ett reportage om vår vandring.

Ordet ”Hököpinge” betyder handelsplatsen vid höjden/högarna och syftar antingen på den ås där kyrkan är belägen eller på det tiotal gravhögar som finns omkring byn.
Fram till enskiftet 1806 fanns i orten 22 större gårdar i två rader på var sin sida om Pilebäcken som rinner genom byn. Idag finns det bara fyra - fem stycken kvar.
Kyrkan byggdes 1873 och ersatte då en medeltida kyrka som låg vid den gamla kyrkogården.
Den är byggd av tegel från ett lokalt tegelbruk som fanns på gården Olanstorp söder om byn.
De två skolbyggnaderna som inramar och ”förstärker” intrycket av kyrkan är också byggda av lokalt tegel.

I sydöstra hörnet av kyrkogården ligger ortens mest kände person, Axel Ebbe, begravd.
Axel Ebbe, 1868- 1941, var skulptör, målare och författare och har gjort en hel del offentlig konst i Skåne.

Vi vandrade så längs bygatan norrut och passerade Gamlegård - en dubbel fyrlängad gård, den gamla kyrkogården som ligger på sluttningen ner mot Pilebäcken och där den gamla kyrkan från 1000-talet legat.

Vid byns slut ligger gården Igridsborg. Nuvarande boningshuset på Igridsborg är från 1870-talet men gården är förmodligen byns äldsta och har fastighetsbeteckningen Hököpinge 1.
Den kallades tidigare för Hovgården kanske beroende på att några av de tidigaste ägarna tillhört det frälse ståndet.

Strax norr om byn där Pilebäcken gör en tvär sväng västerut ligger en äng som i norr och söder är kantad av en låg vall, ca 0,5 m hög. Denna äng har, i motsats till övrig mark i Hököpinge, aldrig varit uppodlad.
Här låg den gamla handelsplatsen. I östra kanten av ängen finns rester från en gammal borg som kunnat försvara såväl Pilebäcken som vägarna Malmö (Ellenbogen) – Trelleborg och Lund (Uppåkra) – Skanör. Pilebäcken var vid vikingatiden segelbar och det finns ytterligare lämningar av en borg (Pileborgen) någon kilometer längre västerut och ett vakttorn strax innan utloppet i Fotevikens norra del.
Denna handelsplats vid Hököpinge kan ha varit den handelsplats som omskrivits av bl.a. Saxo och som man trots idogt letande aldrig funnit vid Foteviken. Platsen hade förmodligen sin storhetstid på 800- och 900-talen.
Strax intill platsen hittade man på 1820-talet en större silverskatt i jorden innehållande bl.a. åtskilliga mynt från olika länder.

Vandringen fortsatte sedan längs Lillevägen.
Vi passerade platsen där den första skolan, tillika ortens fattighus, legat och gick över Pilebäcken.
Det finns stenar som man tror är resterna från den första(?) bron över bäcken.

I byns sydvästra hörn ligger Gränja gård. Där föddes Axel Ebbe och boningshuset från 1878 har designats av Axels mor Maria Andersson.
En riktig ståndmässig byggnad väl passande en storbonde från det bördiga Söderslätt.
Bredvid gården ligger villa Clythia som Axel Ebbe ritade och lät uppföra åt sig själv 1914.
Där hade han sin ateljé och där har åtskilliga av hans verk tillkommit.

Vi styrde sen kosan västerut under motorvägen och in i den andra Hököpingebyn.
På en lekplats vid Bangårdsvägen mumsade vi i oss medhavd fika och fick höra om Järnvägen Malmö – Trelleborg som gått igenom denna del av Hököpinge.
Järnvägen tillkom på initiativ av en Ingenjör F. Schauman som efter idoga påtryckningar fick fram både intresse och pengar och järnvägen togs i drift 1886.
Det var en lokaljärnväg byggd med enkel standard vilket innebar att maxhastigheten var 25 km/tim.
När sen Stora Tysklandsfärjor sattes in 1897 hade man inte pengar att förbättra standarden för snabbare tåg vilket innebar att man tvingades se ett annat privat tågföretag, Kontinentbanan, ta över nästan all trafik till och från Trelleborg.
Genom att Hvellinge - Skanör- Falsterbo järnväg kom till 1904 fick banan dock spela en roll fram till 1971 då hela järnvägen lades ner.
Idag finns inte många spår av järnvägen kvar i Hököpinge.

Vi vandrade ner längs Bangårdsvägen i det villasamhälle som uppkommit efter järnvägens nerläggning.
Sen bar det av norrut igen i riktning mot Bruksparken och det nerlagda sockerbruket.
På vägen passerade vi de två skolbyggnader som byggts i denna del av Hököpinge.
Av dessa är den gamla storskolan mest imponerande. Ingen baracklösning här inte!

Bruksparken är ett initiativ från 1990-talet där man byggt först sex och sedan ytterligare fyra flerbostadshus, s.k. borgar, i den gamla sockerbruksparken.
Den gamla sockerbruksbyggnaden står delvis fortfarande kvar och tanken är att HSB skall förvandla allt till lägenheter. Med hänsyn till dagens bostadskonjunktur är det dock osäkert när det hela kommer att genomföras.

Sockerbruket kom till 1892, sex år efter järnvägens färdigställande.
Järnvägen och tillgången till vatten (Pilebäcken) var viktiga anledningar till att det lokaliserades här.
Vid bruket arbetade ett hundratal anställda och under kampanjerna på hösten fyrdubblades den siffran.
Man tog emot ca 165000 ton betor från 800 betodlare i trakten. Idag klarar landets enda kvarvarande sockerbruk i Örtofta av den mängden på 9 dygn!
1967 lades bruket ner.

På vägen tillbaka till Hököpinge kyrka passerade vi både disponentvilla och det gamla brukskontoret som vittnar om vilken betydande verksamhet som bedrivits här.
Vid avtagsvägen till godisfabriken stannade vi så och kunde avsmaka några av de godisprodukter som tillverkas i Hököpinge. Både salt och sött – precis som allt annat i livet.

Vid 12-tiden var vi tillbaka vid utgångspunkten trötta och med kinderna fulla av rosor från den snåla skånska vinterblåsten.

Artikeln i SDS finns till höger här på sidan, under "Länkar", 

och ovanstående bilder, plus några till, finns i vårt fotoalbum.

Elna och Ulf

Vandring 3 - Hököpinge-Vellingeblomman

Vintervåren var tydligen alldeles konfunderad idag. Det ömsom strålade av solsken och på eftermiddagen ömsom snöade, haglade eller regnade det. Visste nog inte riktigt, hur den ville ha det.
Vår vandrarmorgon den 2 mars 2010 startade klockan kvart i nio på Vellinge Blommans parkering. Vi var åtta deltagare, varav 2 män, som samlades för att samåka i två bilar till starten i utkanten av Hököpinge. Ett lite blåsigt solsken mötte oss denna morgon men vi var några som till och med hade varit djärva och letat fram solglasögon.

Det var dagsmeja idag, vilket är ett typiskt marsord som syftar på värmen i solskenet mot slutet av vintern när snön smälter och det droppar från taken. Efterleden –meja går tillbaka till fornsvenska mäghin, som betyder ’kraft, styrka’ och är besläktat med makt och förmåga.

Vi kände oss också väldigt kraftfulla och starka idag och sparade godisbesöket på Scandicandy till en annan vandring (även om Britt gärna gjort ett besök i chokladlådorna), och vek av åt vänster, vände Hököpinge ryggen och klev ut på den okända svarta slätten på Hököpinge Ängaväg.
Med friskt fläktande motvind var det skönt att fortfarande ha mössa och den varma vinterjackan på sig. Tyvärr med påföljd att vi inte hörde när bilar plötsligt dök upp bakom vårt vandrargäng som generöst spridit sig över den glest trafikerade vägbanan.
Välhållna gårdar passerades där potatis- och löklådor stog fint uppstaplade och inväntade en ny säsong.
Återigen kunde vi se päronträd, Pyrus communis på latin enligt Raste, längs vägen precis som i Rängs kyrkby. Några harar skymtades vilset rusa från fält till fält. Det är betydligt svårare att upptäcka viltet nu när den avslöjande vita snön försvunnit.

Vi vek av åt vänster, in på en isig markväg som skyltades med Östersjöledens blå pil.
Östersjöleden på den skånska sydkusten är uppdelad i 17 etapper, som ungefär motsvarar en dagstur eller helgvandring. Den är markerad med blåmålade ringar på träd, stolpar och blå träpilar. Vi kommer att återkomma till denna led vid andra vandringstillfällen.

Vi hade nu kommit närmare havet och hade fin utsikt över vindmöllorna i sundet och Öresundsbron. Ett stort gäng canadagäss som slagit sig ner på bondens rapsfält tog till flykten när vi närmade oss.
Efter att ytterligare en gång ha ändrat färdriktning var vi ute på Eskilstorps Ängaväg med riktning fyrbåken som skymtade rakt framför oss ute på Eskilstorps holmar.

Varje by har nu liksom förr en enskild väg som leder från bykärnan ner till sina respektive marker vid stranden. Detta vägsystem har sannolikt rötter i fornhistorisk tid.
Vägnätets nuvarande raka utseende är emellertid ett resultat av skiftesreformen under tidigt 1800-tal, då nya vägar anlades till de utflyttade gårdarna.

Vi passerade åter några träd och frågade nyfiket om besked. På de knubbiga svarta skotten och den gråfläkiga stammen ser både Raste och Anita snabbt att det är en ask, Fraximus exelsior. Nu vet vi alla varför man säger att man blir askgrå i ansiktet.
Efter en timmes vandring var vi så framme vi Eskilstorps ängar men innan vi tillät oss den efterlängtade kaffepausen vid picknickbordet gjorde vi ett besök vid den robusta Eskilstorpsdösen, anlagd under yngre stenåldern.

Under fikapausen passade Ewa på att berätta mer om det vidsträckta betade strandängsområdet som saknar motstycke i landet. Det grunda havsområdena är mycket produktiva och utgör barnkammare för flera fiskarter och skafferi för det stora antal rastande, övervintrande och häckande fågelarterna.
Dessutom finns fortfarande ett bestånd av den sällsynta grönfläckiga paddan som några av deltagarna kände till från Näsets golfklubbar.
Den stora släppedagen är den första lördagen i juni då det är tillåtet att släppa ut djuren på sommarbete. Vid Eskilstorps ängar finns spår av äldre tiders påverkan, en vallanläggning som enligt internet troligen använts som inhägnad av kreatur, men Wiveka har hört att den använts som ”travbana” för hästar.
Nu återstår bara att ta reda på vem den där Eskil var.

Efter en kylig paus som snabbt avslutades traskade vi så vidare på enskild väg längs en hamlad pileallè. Linnè var en av dem som förordade planteringen av pilar för att förse den skogsfattiga slättbygden med bränsle och byggnadsmaterial samtidigt som träden kunde fungera som inhägnad och läskydd.

Strax innan vi avviker från Östersjöleden går vi förbi Kostadion som är Eskilstorps Friidrottsförenings lilla röda klubbstuga.
Vi balanserar vidare söderut på en kläggig markväg innan vi når fram till två små hus där tuppen är ute och luftar sina damer.
Vägen slingrar vidare och vi tar vänster ut på Ängavägen förbi en välskött gammal gård med en fantastikt fin hängask, Fraxinus exelsior pendula.
Vid Petersro tar vi höger och följer vägen söderut mot Vellingeblomman.

Dagens vandring tog lite kortare tid än när Ewa provvandrade den, eftersom det då var halt väglag och mycket snö. Så medan Ulla körde iväg med herrarna för att hämta upp bilarna i Hököpinge passade resten av oss på att vandra vidare inne på Vellinge Blomman.

Ewa