Vandring 23 - Vellinge

Snön låg i luften när vi 18 Vellingevandrare samlades utanför kommunhuset i Vellinge, den 8 mars 2011.
Orten Hvellinge förekommer i skrifterna redan 1315 och 1770 bestod Hvellinge av 32 gårdar samlade runt kyrkan.
Vid enskiftet 1810 flyttades gårdarna ut och endast sex stycken blev kvar och fem finns kvar än i dag i centrum.

På dessa gamla marker vandrade vi ner till Almgårdens äldreboende.
I den gula byggnaden låg den gamla skolan med badhuset och gymnastiksalen. I Vellinge fanns på 20‐30‐talen en samling kvinnor som startade 10-
öresföreningen för att mot de styrande männens vilja bygga ett badhus i Vellinge så att hygienen skulle bli bättre.

Nästa anhalt var Lindesgården, som fick namn efter den siste ägaren, veterinär Linde.
Endast tre korsvirkeslängor finns kvar av den gård som byggdes 1750 och 1810 bestod av två gårdar.
Mangårdsbyggnaden byggdes på 1850‐talet och användes från 1953 som
kommunhus.
Mitt emot Lindesgården ligger kyrkan från 1100‐talet som saknade torn
fram till 1400‐talet.
På 1800‐talet byggdes kyrkan ut med korsarmar för att även kvinnor och ungdomar skulle få plats i kyrkan.
Granne med kyrkan ligger Gästis, där enligt sägnen Karl XI övernattade på andra våningen under sina fälttåg i Skåne.
1670 finns Hvellinge gästis med i skrifterna, 1683 betonades den lag som Magnus Ladulås hade stiftat på 1200‐talet om att bönderna inte skulle behöva upplåta sina hem åt rika resande.
Det skulle finns övernattningsrum och möjlighet att byta hästar var femte mil.

Vid gästis sa vi farväl till Wiveca som tappert kämpat på kryckor ända hit.

Vi fortsatte Malmövägen fram, förbi Vanningen, dammen med den stora stenen, som har gett namn åt badhuset.

Så gick vi Perstorpsgatan upp till den gamla spritfabriken, som är fint renoverad och rymmer flera företag och arbetsförmedling.
Kerstin berättade om förmannen Nils, som var svag för de starka dropparna och gärna provsmakade, och om vattentornet i närheten, som i folkmun döpts till Snapsglaset.

Så sträckte vi ut benen i en rask promenad förbi industriområdet, tog gångtunneln under vägen och var snart framme i Eskilstorp, där
kyrkvaktmästaren öppnat kyrkan för oss och välkomnade med värme och tända ljus.
De flesta av oss har nästan dagligen åkt förbi kyrkan som ligger så nära motorvägen, men inte många hade varit inne.
Nu fick vi veta att den härstammar från 1100‐talet men fick sin nuvarande form på 1930‐talet.
Vi tog plats i bänkarna och fick veta mer om kyrkans och inventariernas historia.

När vi kom ut igen sken solen och molnen var som bortblåsta.
Vi vandrade på igenom det idylliska Eskilstorp, förbi idrottsplatserna till Rosentorpsskolan, som var nästa stopp.
Den äldsta delen byggdes 1914 som epidemisjukhus men har sedan 1928 tjänat som skola och många byggnader har fogats till den ursprungliga.
Fram till 1970 var den Samrealskola med hela näset som upptagningsområde, i dag är det en komplett grundskola med allt från förskola till årskurs nio.

Vid Vargtorget var det dags att bänka sig på de bekväma tegelbänkarna och plocka fram matsäcken.
Solen värmde och det var vår i luften.
Uppdraget att utforma torget gavs 2003 till konstnären Ulla Viotti och Kerstin berättade om tillkomsten.
Vi fick veta hur Vellinge, när järnvägen byggdes på 1880‐talet förändrades från att ha varit en bondby, som legat koncentrerad runt kyrkan, till ett stationssamhälle där hantverkare, affärsmän och industrier etablerade sig. Den unika tegelstensbebyggelsen längs Östergatan, ”Gadan” kallad, kom till under denna epok, först kom hantverkarnas enplanshus, sedan runt sekelskiftet köpmännens 2½‐våningshus med affär i bottenvåningen och bostad
ovanför.

Efter att ha letat vargtassar på parkeringsplatsen, där Ulla Viotti stämplat in 80 stycken, fortsatte vi längs den nedlagda järnvägen – nu var molnen tillbaka med snö och snålblåst.

Men vi travade småpratandes på och nådde snart Södervångsskolan där
Margaretha berättade om Södervångshallen med sina fina inomhuslöparbanor och det nybyggda bostadsområdet Duvslaget med sina stora, vackra hus.

Via gamla Trelleborgsvägen återvände vi till Östergatan och var snart tillbaka vid kommunhuset, där vi skildes efter att ha konstaterat att Vellinge absolut var värt en vandring och att vi hädanefter ser på
samhället med nya, kunnigare och nyfiknare ögon.

Inga kommentarer: