Vandring 3 - Hököpinge-Vellingeblomman

Vintervåren var tydligen alldeles konfunderad idag. Det ömsom strålade av solsken och på eftermiddagen ömsom snöade, haglade eller regnade det. Visste nog inte riktigt, hur den ville ha det.
Vår vandrarmorgon den 2 mars 2010 startade klockan kvart i nio på Vellinge Blommans parkering. Vi var åtta deltagare, varav 2 män, som samlades för att samåka i två bilar till starten i utkanten av Hököpinge. Ett lite blåsigt solsken mötte oss denna morgon men vi var några som till och med hade varit djärva och letat fram solglasögon.

Det var dagsmeja idag, vilket är ett typiskt marsord som syftar på värmen i solskenet mot slutet av vintern när snön smälter och det droppar från taken. Efterleden –meja går tillbaka till fornsvenska mäghin, som betyder ’kraft, styrka’ och är besläktat med makt och förmåga.

Vi kände oss också väldigt kraftfulla och starka idag och sparade godisbesöket på Scandicandy till en annan vandring (även om Britt gärna gjort ett besök i chokladlådorna), och vek av åt vänster, vände Hököpinge ryggen och klev ut på den okända svarta slätten på Hököpinge Ängaväg.
Med friskt fläktande motvind var det skönt att fortfarande ha mössa och den varma vinterjackan på sig. Tyvärr med påföljd att vi inte hörde när bilar plötsligt dök upp bakom vårt vandrargäng som generöst spridit sig över den glest trafikerade vägbanan.
Välhållna gårdar passerades där potatis- och löklådor stog fint uppstaplade och inväntade en ny säsong.
Återigen kunde vi se päronträd, Pyrus communis på latin enligt Raste, längs vägen precis som i Rängs kyrkby. Några harar skymtades vilset rusa från fält till fält. Det är betydligt svårare att upptäcka viltet nu när den avslöjande vita snön försvunnit.

Vi vek av åt vänster, in på en isig markväg som skyltades med Östersjöledens blå pil.
Östersjöleden på den skånska sydkusten är uppdelad i 17 etapper, som ungefär motsvarar en dagstur eller helgvandring. Den är markerad med blåmålade ringar på träd, stolpar och blå träpilar. Vi kommer att återkomma till denna led vid andra vandringstillfällen.

Vi hade nu kommit närmare havet och hade fin utsikt över vindmöllorna i sundet och Öresundsbron. Ett stort gäng canadagäss som slagit sig ner på bondens rapsfält tog till flykten när vi närmade oss.
Efter att ytterligare en gång ha ändrat färdriktning var vi ute på Eskilstorps Ängaväg med riktning fyrbåken som skymtade rakt framför oss ute på Eskilstorps holmar.

Varje by har nu liksom förr en enskild väg som leder från bykärnan ner till sina respektive marker vid stranden. Detta vägsystem har sannolikt rötter i fornhistorisk tid.
Vägnätets nuvarande raka utseende är emellertid ett resultat av skiftesreformen under tidigt 1800-tal, då nya vägar anlades till de utflyttade gårdarna.

Vi passerade åter några träd och frågade nyfiket om besked. På de knubbiga svarta skotten och den gråfläkiga stammen ser både Raste och Anita snabbt att det är en ask, Fraximus exelsior. Nu vet vi alla varför man säger att man blir askgrå i ansiktet.
Efter en timmes vandring var vi så framme vi Eskilstorps ängar men innan vi tillät oss den efterlängtade kaffepausen vid picknickbordet gjorde vi ett besök vid den robusta Eskilstorpsdösen, anlagd under yngre stenåldern.

Under fikapausen passade Ewa på att berätta mer om det vidsträckta betade strandängsområdet som saknar motstycke i landet. Det grunda havsområdena är mycket produktiva och utgör barnkammare för flera fiskarter och skafferi för det stora antal rastande, övervintrande och häckande fågelarterna.
Dessutom finns fortfarande ett bestånd av den sällsynta grönfläckiga paddan som några av deltagarna kände till från Näsets golfklubbar.
Den stora släppedagen är den första lördagen i juni då det är tillåtet att släppa ut djuren på sommarbete. Vid Eskilstorps ängar finns spår av äldre tiders påverkan, en vallanläggning som enligt internet troligen använts som inhägnad av kreatur, men Wiveka har hört att den använts som ”travbana” för hästar.
Nu återstår bara att ta reda på vem den där Eskil var.

Efter en kylig paus som snabbt avslutades traskade vi så vidare på enskild väg längs en hamlad pileallè. Linnè var en av dem som förordade planteringen av pilar för att förse den skogsfattiga slättbygden med bränsle och byggnadsmaterial samtidigt som träden kunde fungera som inhägnad och läskydd.

Strax innan vi avviker från Östersjöleden går vi förbi Kostadion som är Eskilstorps Friidrottsförenings lilla röda klubbstuga.
Vi balanserar vidare söderut på en kläggig markväg innan vi når fram till två små hus där tuppen är ute och luftar sina damer.
Vägen slingrar vidare och vi tar vänster ut på Ängavägen förbi en välskött gammal gård med en fantastikt fin hängask, Fraxinus exelsior pendula.
Vid Petersro tar vi höger och följer vägen söderut mot Vellingeblomman.

Dagens vandring tog lite kortare tid än när Ewa provvandrade den, eftersom det då var halt väglag och mycket snö. Så medan Ulla körde iväg med herrarna för att hämta upp bilarna i Hököpinge passade resten av oss på att vandra vidare inne på Vellinge Blomman.

Ewa