Vandring 4 - Höllviken-Ljunghusen-Skanör

Lite småruggigt kändes det säkert för några av tisdagens vandrare, den 9 mars 2010, när de såg att termometern på morgonen stog på -5 grader och att en tjock dimma intagit landskapet efter helgens fantastiska solstrålande skyar. Några deltagare hade drabbats av magsjuka och ytter-ligare någon kände att det var för tufft att hinna med både vandring och bridgelunch så vi blev till slut en nätt liten skara på 5 personer (varav en man). Vi kunde även denna vandring hälsa två nya deltagare välkomna, varav en kom ända från Bjärred. Båda med erfarenhet från sjukvården och många tidigare vandringar både i Sverige och i utlandet.

Dagens vandring inleddes med statypromenaden utanför Höllviken. En propert asfalterad gång-och cykelstig med fint ridspår alldeles bredvid. Det är många som dagligen passerar med bil men inte så många som tar sig tid att strosa på promenadstråket. Inte en enda ryttare, skridskoåkare, snowboard kiteåkare syntes till denna kyliga dag. Nåja, här lär det vara desto mer aktivitet om några månader.

Så kom vi fram till Falsterbokanalen med sitt stolta torn. Sandrevlarna runt Falsterbonäset där Öresund och Östersjön möts har alltid utgjort en stor fara för sjöfarten och länge planerade man att gräva en kanal för att rädda liv och båtar. Vid storm eller oväder händer det ofta att vatten-ståndet i Kattegatt är högre eller lägre än i södra Östersjön. Skillnaden kan stiga ända till ett par meter. Då blir det en oerhört kraftig strömsättning i Sundet och speciellt kring Falsterbos grunda rev.
Det var först under andra världskriget som de minerade farlederna gjorde att bygget blev av. I slutet av 1939 togs beslutet att låta gräva en kanal genom näset och på hösten 1941 gick det första fartyget genom kanalen.

En av Ljunghusens populära mötesplatser på sommaren, kanalkiosken, har en “Till salu”- skylt och så här på vintern ser den ovanligt dyster ut.
Vi passerar och går in i det dämpade parklugnet på gamla banvallen längs Pålssons höga murgrönsklädda staket. 1878 startade A. Pålssons bageri i Malmö. Säljarna som gav sig ut över landet för att sälja skånska kakor och bröd döptes av malmöiterna till ”Pålssons Pågar”. Pågarna var framgångsrika, och senare döptes hela företaget (Pågen AB) efter dem.

Bakom Ljunghusens gamla stationshus öppnade för några år sedan en liten secondhandbutik som heter Lilla Station men där är öppet först kl 11 så vi stannar till och ser på trevåningshusen på pålar istället. Vackert grånade smälter detta äldreboende lätt in i vintermiljön och ger de boende en fantastisk vy över hästhagar och solnergång.
En man med istappar i skägget stretar förbi oss på sin blå cykel innan vi upptar vår promenad längs den spikraka banvallen. Välvårdad men ack så enformig, så när vi ser Östersjöledens blå pil tar vi raskt steget ut i naturen och strosar vidare på lite ojämnare mark.
Vi hör stoj och stim ibland buskarna och upptäcker strax 26 förskolebarn vilt härjande i skogen. Så underbart att se all aktivitet och kreativitet. En något tillknycklad upp och nervänd eka har blivit rutschkana och utnyttjas flitigt av sexåringarna.
Vandringen går vidare via en övergång till nästa fårhage och vi balanserar vidare på den frusna, knaggliga marken. Vi ser två sjömärken mitt i hagen och skepparutbildade Bo berättar att det heter Ensmärken och om man ser de båda märkena stå bakom varandra håller man rätt linje och stöter inte på problem i farleden.

En annan led, Östersjöleden, visar oss vidare in till ytterligare en hage men en övergång saknas så det blir till att ta fram det stora klivet för att vigt ta sig över staketet. Wiveka, som har klätt sig i värmande benkläder under de moderiktiga smala jeansen, fick rullas över men även hon kom över till sist. Hennes vanliga vandrarbyxor lågt visst i tvätten.

En öde känsla infinner sig när vi kommer ut till Gyeholmen och försöker få en skymt av Blacks rev. Den ödsliga sandpinade ljungheden mellan det bördiga Söderslätt och de gamla fiskestäderna Skanör och Falsterbo saknade tills för bara 150 år sedan helt värde och ingen deklarerade ens ägorätt till detta område. Hedens härskarinna var då enligt folkmun ett troll som hette Gya. Hon satte skräck i ensamma vandrare på ljungheden, men hon var inte ett illasinnat troll, utan bara nyfiken på människan. Enligt sägnen skall hon ha omkommit 1905 då det värsta åskvädret i mannaminne drog in över heden.

Under sommarmånaderna kan man gena över betesmarkerna och ta den kortare vägen längs norra stranden till Höll men vi vågar inte chansa på att isen håller på alla översvämningar så vi tar oss tillbaka till banvallen.
Vi går vidare till Falsterbo-Vellinges skytteförenings skjutbanor och åter kommer Bo’s tidigare erfarenheter i livet till god nytta. Vi hittar strax därefter Amme-rännan som är det lilla vattendraget som skär rakt igenom ljungheden men som en gång var mycket bredare så att Skanör och Falsterbo faktiskt låg på en ö.
Ewa passar på att ställa upp gruppen bredvid bäcken för dagen vandrarfoto.

Vi tar åter av från stigen längs ett hästspår på höger hand. Vi följer spåret tills vi når Hölls Fiskehoddeförening som plötsligt bara ligger där som en väl bevarad hemlighet. Vid klart väder har man en fantastisk utsikt över hela Höllviken och den norra, för många, obekanta stranden som vi besökte en halvtimme tidigare. Små jollar ligger här på somrarna och guppar så käckt i vattnet bredvid de små röda fiskehodderna.

Två picknickbord står där lämpligt uppställda och bara väntar på oss. Vi slår oss ner och äter med god aptit det våra ryggsäckar bjuder på. Bo har till och med smusslat med ett smaskigt wienerbröd. Det gäller att passa på när frun inte är med. Så länge man står på ett ben och blundar när man borstar tänderna så ordnar det sig säger Wiveca som är gammal lärare och har svar på det mesta.

Vandringen går vidare förbi flera ridhus och motorcykelklubbens träningsbana som utnyttjas flitigt på onsdagarna då ett ständigt motorsurr hörs över nejden. Surr hörs också från Modellflygklubben som har sitt träningsfält strax bredvid. Flera täckeförsedda hästar är ute och luftas och står och hänger med baken mot vindriktningen. Wiveca berättar att de stora ängarna lite längre fram till vänster snart skall bebyggas. Hon har i många år stått i villakön och drömt om att kunna ha ett hus här med vacker utsikt, med nu när det äntligen kan förverkligas känner hon att hon är så djupt rotad i Kämpinge att där lär hon stanna.

Vi svänger höger in på Båtmansvägen och ser på höger sida en låg grå byggnad där man tar hand om skadade fåglar. Vägen svänger och vi ser den gamla infarten till Skanör, Brede väg, som via en bro över Ättebäcken, den gamla inseglingsrännan, ledde fram till kyrkan. Det finns en tavla uppsatt med bra information om det historiskt intressanta området som hela gänget flitigt läser igenom.

Vi fortsätter in på Knävångsgatan och Sonia visar oss Birgitta Svegers gamla hästar och stall. Enligt Birgitta skall de vara 25 år och Bo, som är gammal tandläkare, föreslår förstås att vi skall syna dem i munnen.
Vi ser flera välbevarade gamla gårdar innan vi lite längre fram passerar Skanörs nya begravningplats, S:t Olofs kyrkogård med urngravar och minneslund som Sonia tror anlades för snart 40 år sedan när det inte fanns mer plats på den gamla kyrkogården.
Pilarna längs vägen har nyss hamlats och Sonia berättar att hon veckan före plockat med sig lite pilegrenar hem som hon lagt i vatten för att kunna forma till en dekorativ krans.

Utanför hotell Gässlingen ser vi hur vintergäck och scilla står och sträcker på sig i rabatten redo att snart stå i full blom.
Margit och Sonia säger hej, tackar för en trevligt vandring och lovar att snart vara tillbaka för mer motion. Båda behöver komma i form inför sommarens vandringar på de kända vandringslederna i Spanien.

Resten av oss tar vänster vid kyrkan för att i rask takt ta oss bort till busshållplatsen vid Båtmanstorget och den punktliga bussen tillbaka till Höllviken. Cirka 20 kr med Duobiljett och Jojo kort.

Inga kommentarer: