Vandring 6 - Hammars näs

Denna vandring, den 6 april 2010, var vi 8 tjejer som utgick från Q8-macken vid infarten till Höllviken för att vandra till Hammars näs. Våra två nyaste deltagare, Kerstin och Maria, hälsades välkomna till sin första vandring. Den utlovade solen hade flyttats fram i prognoserna men det var nästan ingen vind och runt 7 grader varmt så vi klagade inte.

Vi började med att gå genom vägtunneln under väg 100 och följa cykelstigen förbi Bruschettas cateringgård och vidare ut på vägen mot Hammars näs. Fotevikens Maritima Center som kommunen äger och Sydsavs återvinningscentral med ypperliga öppettider passerades liksom Lillhagens ridhus och stall med plats för 60 hästar.
Den trevliga sommarförsäljningen av grönsaker i grannhuset har många besökt men den har tyvärr upphört.
Det är tydligt att hästar är det stora gemensamma intresset för de som valt att bosätta sig längs denna väg. Var vi än såg stod det välmående hästar i hagarna och ridbyxklädda tjejer traskade runt med hästar på släp eller gödselkärran framför sig.
Det gula gårdskomplexet Lillhagen, gård nr 13, på höger hand såg imponerande ut. Mellan trädgårdsdungen med en klosterdamm och vägen har Lilla Hammars kapell legat. Det uppfördes förmodligen under sillhandelns storhetstid på 1300-talet. Det är i samband med gården som Lilla Hammar nämns första gången i skrift 1283 då ärkedjäknen Håkan i Lund testamenterar den till domkyrkan.
En ärkedjäkne är den högste dekanen vid en katedralkyrka, som Domkyrkan i Lund. Det har rört sig om ett gårds-kapell utan egen församling med koppling till det årliga sillfisket som haft begränsade rättigheter för begravningar och dop.
Redan på 1500-talet tas kyrkan ur bruk och förmodligen är det den utdöende handeln med sill som ligger bakom. Kyrkan stod öde i nästan 100 år när man 1585 beslutade att riva den.
Anledningen var att hospitalet i Malmö behövde en mur runt sin kyrkogård och föreståndaren fick lov av kungen att riva kyrkan. Markerna och den nuvarande gård nr 13 tillhör än idag domkyrkan.
På andra sidan vägen ligger den vitmålade Emunegården som tydligen bland annat är ett galleri där Tiddy Söderlund ställer ut.

Vi vandrade vidare och kunde nu tydligt se Fotevikens vatten glittra till höger och Höllvikens till vänster om oss.
Vi närmade oss Lilla Hammars hussamling där ett stort vitt hus bryter linjen av gamla små hus och ytterligare ett modernt hus håller på att uppföras alldeles bredvid samtidigt som ett nyare hus på andra sidan vägen är till salu.
På vången söder om Lilla Hammars by fanns på 1560-talet en åker som hette ”Lille Vies ager”. Ett Vi var en hednisk kultplats med rötter tillbaka till tiden före kristnandet. Dessa platser har ofta legat vid kusten och haft nära samband med kungamakten. I Foteviken stämmer det väl då man tror det funnits en kungsgård strax sydväst om Lilla Hammars by. Ett Vi-område i direkt anslutning till en kungsgård, en hamn och den marknadsplats som omtalas i området för året 1134 innebär att det med stor sannolikhet funnits en helig offerlund eller mindre tempel i närheten. Marknadsplatsen för Lilla och Stora Hammar kallas i de medeltida skrifterna för Halör och kan ha varit en föregångare till marknaden i Skanör.

Lite längre fram såg vi en gul vägskylt till Blomgårdens växthus som bland annat levererar sina blommor till grossister i Danmark. På vintern ser man tydligt det upplysta växthuset från väg 100. Strax bredvid såg vi en skylt på en postlåda som informerar om Lilla Hammars Hälsocenter. I en vacker och rofylld miljö lovar Hälsocentrat de bästa förutsättningarna för hälsa, välbefinnande och personligt växande. Det gäller att hantera den dagliga stressen och skapa balans i tillvaron. Några av oss kände igen tongångar-na från ett annat företag vi pratat om under vandringen i Lilla Räng.

Efter 30 minuters vandring hade vi nått fram till vändplatsen för skolbussen där vägen tar slut och där väntade dagens guide Kjell Kumlien på oss. Kjells farfar köpte marken längst ut på Hammars näs i början av 1900-talet och sedan har släkten i flera generationer bott på gården och i två separata hus bredvid. Idag är själva gården såld till en familj som för tillfället seglar runt jorden. Området längst ut är ett naturreservat och ett tillhåll för vadare och änder och får därför inte beträdas mellan 15/4 och 15/7. Här längst ute på Hammars näs finns Skånes största gravfält från romersk järnålder.
Efter att ha ställt alla möjliga frågor till Kjell och fått mycket information om bygden lät vi Kjell rusa vidare till boulespel på gamla Nyckelhålstomten i Höllviken. Flera av hans boulespelande vänner har uttryckt intresse för vår vandrargrupp men eftersom både vandringarna och boulen sker på samma veckodag kan de tyvärr inte deltaga. Det kan dock vara en trevligt sysselsättning för oss Näsetvandrare att spela boule kl 10 de tisdagar vi inte vandrar.

Vi följde Kjells råd och gick vidare ut på Näset, längs stranden, fylld av packad tång som inte luktade illa, som tur var. Ingen fin sand så långt ögat såg men det gör inget tyckte Kjell eftersom det håller badturisterna borta.
Det var en perfekt vinstilla dag för att bege sig ut på denna annars så vindpinade äng. Man har grävt flera kanalen för att torrlägga ängarna så vi märkte att det inte gick att korsa området hur som helst. Allra längst ut hittade vi en trevlig plats där vi la ut våra sittunderlag och plockade fram vårt mellanmål.
Några holmar ligger alldeles utanför och en fyrbåk är placerad lite längre ut med de 203.5 meter höga bropylonerna (Sveriges högsta byggnadsverk) svagt skymtande i bakgrunden.

Efter att ha njutit av tystnaden, den vackra utsikten och en stärkande kaffetår begav vi oss tillbaka till vägen och vek av till vänster för att gå och klappa Kjells vinterpälsade får i hagen en stund. Några av de söta lammen var bara ett par månader gamla. De var inte alls intresserade av vårt sällskap en längre stund så vi gick tillbaka till vändplatsen för skolbussen och vidare ner till stranden igen för att se på de söta rödmålade fiskestugorna som enligt Kjell utan lov har placerats alldeles nere vid stranden.
Vandringen gick sedan vidare på landsvägen tillbaka till pendlarparkeringen vid infarten till Höllviken där vi som vanligt försökte komma ihåg varandras namn innan vi skiljdes.