Vandring 10 - Skåre

Vilka ambitiösa och pålästa vandringsvärdar vi hade nöjet att följa den 1 juni i före detta Maglarps gamla kommun. Vädret var tyvärr inte så nådigt denna tisdag men det hindrade inte att vi var 16 deltagare (varav 3 herrar) som samlades kl 9 i Skåre hamn. Regnet smådroppade från start till mål men Ove och Birgitta Löfgrens intressanta berättelser om bygden gjorde att vi inte brydde oss så mycket. Vi kunde också glädja oss åt att få bekanta oss med två nya vandrare i vår grupp, Britt-Marie Hed och Gun Grytsell med den regnskyddsklädda hunden Kelly.

Skåre är numera en småort i Trelleborgs kommun med runt 150 innevånare. Befolkningstätheten på 11 invånare/hektar kan jämföras med Skanör-Falsterbos 13. Hamnen byggdes av statliga medel på 1930-talet men redan på 1700-talet växte en permanent fiskarebebyggelse fram.
Ove berättade att ortsnamnet Skåre kommer från danskans skåre eftersom det finns en skåra i det besvärliga stenrevet utanför kusten så att båtarna kunde lägga till just vid denna plats. Ingemarsson hette den förste som bosatte sig här 1694 men på den tiden var det ganska besvärligt att på land ta sig till byn. På 1800-talet fanns det 200 boende i fiskebyn.
Vi vandrade bland de välbevarade små pitoreska husen i den gamla bydelen där primadonnan Git Gay en gång hade ett gammalt sommarhus med halmtak. Landskapsmålande konstnären Hans Janstads fina atelje passerades innan vi gick över en äng ner till stranden. Birgitta berättade att man anordnar midsommardansen på ängen varje år.

Skåre omtalas i skriftliga källor på 1500-talet som ”Skaareholed” i samband med att Kristian III förbjuder utländska sjömän att salta sill i Trelleborg. Med ”holed” menas sannolikt den naturhamn som bildas mellan Skårerevet och Stavstensrevet. Naturhamnen är den enda på den skånska sydkusten med ett djup av 1,8 meter ända in till ca 10 meter från stranden. Bottnen är stenfri och slät med sandstrand. Troligen har hamnen utnyttjats av Hansan under medeltidens sillfiske då den tidens lastbåt, flatbottnade koggen, kunnat dras upp på land för lastning.
Det är också mest troligt att det var här som Karl XII landsteg efter sin resa från Turkiet. En minnessten från händelsen är visserligen rest ungefär 500 meter längre österut på Trelleborgs Golfklubb, men om han landsteg där seglade han rakt över Stavstensrevet.

Skårebukten omnämns på 1680-talet som Skåårehamn och utgjorde uppenbarligen en svag punkt i försvaret av Skåne som nyligen blivit svenskt. På eftersommaren och hösten 1717 byggdes en ca 800 meter lång försvarsvall försedd med tre bastiljoner och två batteriplatser för artilleriet. Redan under den danska tiden fanns det emellertid en försvarsanläggning på platsen. Resterna av en gammal skans omtalas vid en rekognoscering år 1713.

I centrum av hamnen finns en försvarsanläggning som senast renoverades under andra världskriget. Dessförinnan i samband med Karl XII återkomst till Sverige. Sannolikt är försvarsanläggningen med de äldsta jordvallarna närmast Östersjön från vikingatid.

Vi vandrade längs den steniga stranden och några av oss plockade en vandringssten som minne. Vi kom fram till de gamla försvarsskansarna och fortsatte längst en väl ingången promenadväg uppe på vallen. Ett ståtligt träd med flikiga blad växer i en angränsade trädgård och av Ulla Kristina och Anna fick vi veta att det var en ask. Ett kungligt träd berättade Anna eftersom det precis som kungen kommer sist och går först.
Vi gick förbi Tivolihusen och Ove berättade att det heter så eftersom det var där cirkusen sattes upp när den var på besök i området.
Vi nådde fram till Trelleborgs Golfklubb vid Stavstensudden där Karl XII landstigningsmonument står, eftersom Linne’ markerat platsen på grund av att han mätte havet från denna plats.

Vivekas kaffesug gjorde sig som vanligt påmint vid tiosnåret, då vi passerade golfbanans klubbhus och vi beslöt efter en kort överläggning att vi skulle skula och fika i uteplatsens bekväma utemöbler. Anita tågade raskt in på klubben och frågade om lov. Ewa, som ville fira sin tionde vandring, bjöd på champagne och var glad över att slippa kånka mer på extratyngden. Vi hann också dekorera Rolf och Sonia med var sin vandrarnål. Flaskan var snart tömd och vi traskade vidare mot Kurland. Några golftokiga damer svingade sina golfklubbor trots regnet och vi stannade upp för att inte hamna i bollbanan.

Kurland har inte så gamla anor. En bit in på 1830-talet styckades marken upp i flera små lotter om ett par tunnland var. Strax norr om byn ligger ett nedlagt grustag. Idag fungerar detta som Maglarps Skyttecentrum. Det gamla grustagets väggar är idag boplatser för stora svalkolonier.

Efter att ha traskat förbi de söta husen i Kurland passerade vi ett stort rätt nybyggt villaområde med fin utsikt över golfbanan och havet. Många barnfamiljer har flyttat in och därför trodde Anita, att den nya fina förskolan vi gick förbi, snart skulle vara för liten.
Vandringen gick vidare mot Maglarps nya kyrka som revs efter att ha brukats i endast 70 år på grund av att teglet börjat vittra sönder. Birgitta berättade väldigt fint om kyrkans korta historia och Ove nämnde att två döda tyska soldater flutit i land i närheten strax efter kriget och de hade begravts på kyrkogården. Under flera årtionden hade sedan någon okänd person placerat blommor på dessa gravar. Eftersom regnet inte ville ge med sig beslöt vi att korta vandringen något och vi var tillbaka vid bilarna strax före tolv.

Tack Ove och Birgitta för en mycket väl förberedd tur som gladde oss mycket trots regnet.