Vårvindar friska leka och viska.....nog fick vi känna på vårvinden denna dag som växlade mellan småregn och lite solglimtar. Vi var 8 stycken (varav en herre) som tog oss an denna något äventyrliga vandring runt Västra Ingelstad den 23 mars 2010. Ulla-Kristina, Britta, Anna och Viveka deltog för första gången och hälsades välkomna till Näsetvandrarna.
Vi samlades som vanligt vid biblioteket i Höllviken för att sedan samåka i två bilar till Västra Ingelstads kyrka. Där väntade pensionerade Västra Ingelstadsbon Lasse Larsson oss, för att med stort gemyt agera guide i denna 1100-tals kyrka. Kyrkan har en spännande krypta under altaret som upptäcktes för inte så länge sedan i samband med att kyrkan renoverades.
Dagens vandring skulle ta oss ut på Söderslätt längs Östersjöleden runt Västra Ingelstad. Vi började med att studera vädret och ta oss en funderare vid bilarna huruvida vi skulle klä på oss mer eller om det var vår och vi skulle ta av oss något lager kläder. Det hade ju regnat på morgonen men molnen såg ut att lätta lite så vi hoppades på uppehållsväder.
Vi började med att gå söderut och korsade järnvägslinjen mellan Malmö och Trelleborg ett par gånger. Redan 1898 fick byn en järnvägsförbindelse med Malmö men stationen hette Månstorp fram till 1910, då den bytte namn till Jordholmen (efter en närliggande gård) eftersom namnet Månstorp lätt förväxlades med andra stationer med snarlika namn.
Den lokala persontrafiken upphörde 1973 men i framtiden kommer antagligen Pågatågstrafiken att på nytt uppta tåglinjen Malmö-Trelleborg.
Vi ser flera vattenhål längs vägen och börjar diskutera om det är märjelgravar, tegelbrukshål eller inlandsisens framfart. Ulla Kristina berättar då om dödisgropar som är ett nytt berepp för de flesta av oss. Mellan Ö. Grevie och Arrie vidtar öster om landsvägen (101) en landskapstyp som är en del av det sydvästskånska backlandskapet och präglas av kuperade terrängformer och en mångfald av småsjöar, så kallade dödisgropar. Dödisgropar uppstog när den avsmältande inlandsisen lämnat en stor rest i en sänka. Ofta finns dödisgropen i en dal eller inklämd mellan höglänta områden. På sänkans botten finns en myr eller sank mark men även öppet vatten förekommer. Den kvarblivna inlandsisen har ofta format sänkan så att den bildat en plan botten med skarpa, nästan lodrätta kanter. Dödisgropens storlek är oftast inte mer än några hundra meter i diameter.
Efter att ha korsat landsvägen mellan Oxie och Trelleborg når vi fram till Månstorps gavlar där vi tar oss tid att gå inom det gamla lustslottet som byggdes 1540-47 av den danske riddaren Eske Bille. Eske Bille var då en 60-årig änkeman med residens i Köpenhamn och Månstorp byggdes som ett sommarställe, ett lustslott. Det danska kungahuset besökte borgen under jaktperioden.
Prakten var utöver det vanliga för den tidens borgar med stora fönster och med ingång till riddarsalen på andra våningen direkt från vallen. Unikt var också avloppssystemet med rännor så stora att man nätt och jämt kunde krypa igenom.
Det gick ett rykte om hemliga underjordiska gångar. Under skånska kriget 1675-79 hade borgen svensk besättning, men förstördes 1678 av danskarna varefter den inte återbyggdes. Ett par decenier senare användes den förr så flotta borgen till svinstia. Månstorp förföll och tegel från borgen användes till husbygge i trakten.
Vandringen går vidare ut i det vackra backlandskapet och det känns skönt att ha vinden i ryggen. Svenska åkerjordens avkastningsförmåga ur växtodlingssynpunkt gjordes på 1970-talet i en 10-gradig skala. 80% av den svenska åkerarealen är i klasserna 1-5. Jordar med klass 10 förekommer endast i sydväst Skåne.
Kaffepausen efterfrågas men vi beslutar oss för att gå ytterligare en bit. Vi tar vänster ut på en liten markväg som Ewa inte hunnit provvandra, eftersom Östersjöledens markeringar är i så dåligt skick efter vintern och Ewa hamnade lite fel under sin testvandring.
Plötsligt tar markvägen slut vid en äng och vi tittar oss lite förvirrat runt för att försöka upptäcka de blåmålade markeringarna. Vi ser så småningom att några av pålarna i stängslet faktiskt hade blåmålats men det var en väldigt eländig väg som tvingade oss att balansera på en liten gräskant. Bra balansträning!
Den närige bonden hade plöjt ända ut i kanten och inte lämnat någon stig kvar för några Östersjöledenvandrare. Ofta hamnade vi ute i myllan och Anna gav snart upp balansakten och traskade med stora kliv rätt ut i geggan. Vi andra följde strax efter och Ewa passa till och med på att snubbla och fick rejält jordiga knän. Många roliga kommentarer hördes och lite gnäll men det var nog mest bristen på kaffe som kom till tals.
Till slut kommer vi fram till en ny äng och kunde krypa genom stängslet för att till slut slänga oss ner vid ett jakttorn och hungrigt slita upp våra matsäckar. Oh så gott det smakade. Birgitta tittade oroligt på de jordiga skodonen och tänkte på sin nyköpta bil som skulle husa dessa smutsgrisar på hemvägen. Hm, jag var nog inte så populär som vandringsledare denna dag men förhoppningsvis lärde jag mig en läxa inför framtida vandringar.
Så var humöret på toppen igen och vi traskar glatt vidare mot den lilla byn Västra Kärrstorp.
I denna by finns också en gammal kyrka i romansk stil från 1200-talet. Klocktornet är i samma höjd som långhuset och efter en tillbyggnad 1864 mot norr och söder bildades en korsarmskyrka. Det finns oerhört många kyrkor i grannskapet och har man tid att stå still med kikaren i högsta hugg kan man räkna till ett dussin kyrktorn som stolt sträcker på sig i backlandskapet.
Vi skyndar dock vidare och efter att ha passerat en elstation med elledningar som sträcker ut sig åt alla vädersträck, tar vi av till vänster tillbaka mot Västra Ingelstad.
Nu känns vårvinden i ansiktet och det är ganska tröttande att ha vinden emot sig.
Bröddarps stubbamölla dyker upp efter en stund på vänster hand. Den uppfördes 1840-41 av Jon Andersson och drevs fram till 1960-talet. 1967 skadades möllan av en kraftig storm och därefter slutade man att mala. Året därpå fick Oxie Härads hembygdsförening möllan i gåva. 1973 kunde man åter mala mjöl i möllan och 2004 spelades en film in ”Ett besök på Bröddarps mölla ”.
Så var vi framme vid landsvägen från Malmö igen och tar cykelbanan tillbaka till Västra Ingelstad by och våra bilar som står parkerade vid kyrkan.
Jag var så stolt över vad dagens deltagare presterat trots att jag tagit dem ur sin komfortzon. De jobbade alla hårt och bra och det måste ha känts så tillfredställande när de kom hem och pustade ut med en god lunch innan de smutsiga skorna fick sig en omgång under kranen. Bra jobbat!!!
Ewa
Trevliga människor som gillar att vandra i sin hemtrakt tillsammans med andra vandringsintresserade.
Vandring 4 - Höllviken-Ljunghusen-Skanör
Lite småruggigt kändes det säkert för några av tisdagens vandrare, den 9 mars 2010, när de såg att termometern på morgonen stog på -5 grader och att en tjock dimma intagit landskapet efter helgens fantastiska solstrålande skyar. Några deltagare hade drabbats av magsjuka och ytter-ligare någon kände att det var för tufft att hinna med både vandring och bridgelunch så vi blev till slut en nätt liten skara på 5 personer (varav en man). Vi kunde även denna vandring hälsa två nya deltagare välkomna, varav en kom ända från Bjärred. Båda med erfarenhet från sjukvården och många tidigare vandringar både i Sverige och i utlandet.
Dagens vandring inleddes med statypromenaden utanför Höllviken. En propert asfalterad gång-och cykelstig med fint ridspår alldeles bredvid. Det är många som dagligen passerar med bil men inte så många som tar sig tid att strosa på promenadstråket. Inte en enda ryttare, skridskoåkare, snowboard kiteåkare syntes till denna kyliga dag. Nåja, här lär det vara desto mer aktivitet om några månader.
Så kom vi fram till Falsterbokanalen med sitt stolta torn. Sandrevlarna runt Falsterbonäset där Öresund och Östersjön möts har alltid utgjort en stor fara för sjöfarten och länge planerade man att gräva en kanal för att rädda liv och båtar. Vid storm eller oväder händer det ofta att vatten-ståndet i Kattegatt är högre eller lägre än i södra Östersjön. Skillnaden kan stiga ända till ett par meter. Då blir det en oerhört kraftig strömsättning i Sundet och speciellt kring Falsterbos grunda rev.
Det var först under andra världskriget som de minerade farlederna gjorde att bygget blev av. I slutet av 1939 togs beslutet att låta gräva en kanal genom näset och på hösten 1941 gick det första fartyget genom kanalen.
En av Ljunghusens populära mötesplatser på sommaren, kanalkiosken, har en “Till salu”- skylt och så här på vintern ser den ovanligt dyster ut.
Vi passerar och går in i det dämpade parklugnet på gamla banvallen längs Pålssons höga murgrönsklädda staket. 1878 startade A. Pålssons bageri i Malmö. Säljarna som gav sig ut över landet för att sälja skånska kakor och bröd döptes av malmöiterna till ”Pålssons Pågar”. Pågarna var framgångsrika, och senare döptes hela företaget (Pågen AB) efter dem.
Bakom Ljunghusens gamla stationshus öppnade för några år sedan en liten secondhandbutik som heter Lilla Station men där är öppet först kl 11 så vi stannar till och ser på trevåningshusen på pålar istället. Vackert grånade smälter detta äldreboende lätt in i vintermiljön och ger de boende en fantastisk vy över hästhagar och solnergång.
En man med istappar i skägget stretar förbi oss på sin blå cykel innan vi upptar vår promenad längs den spikraka banvallen. Välvårdad men ack så enformig, så när vi ser Östersjöledens blå pil tar vi raskt steget ut i naturen och strosar vidare på lite ojämnare mark.
Vi hör stoj och stim ibland buskarna och upptäcker strax 26 förskolebarn vilt härjande i skogen. Så underbart att se all aktivitet och kreativitet. En något tillknycklad upp och nervänd eka har blivit rutschkana och utnyttjas flitigt av sexåringarna.
Vandringen går vidare via en övergång till nästa fårhage och vi balanserar vidare på den frusna, knaggliga marken. Vi ser två sjömärken mitt i hagen och skepparutbildade Bo berättar att det heter Ensmärken och om man ser de båda märkena stå bakom varandra håller man rätt linje och stöter inte på problem i farleden.
En annan led, Östersjöleden, visar oss vidare in till ytterligare en hage men en övergång saknas så det blir till att ta fram det stora klivet för att vigt ta sig över staketet. Wiveka, som har klätt sig i värmande benkläder under de moderiktiga smala jeansen, fick rullas över men även hon kom över till sist. Hennes vanliga vandrarbyxor lågt visst i tvätten.
En öde känsla infinner sig när vi kommer ut till Gyeholmen och försöker få en skymt av Blacks rev. Den ödsliga sandpinade ljungheden mellan det bördiga Söderslätt och de gamla fiskestäderna Skanör och Falsterbo saknade tills för bara 150 år sedan helt värde och ingen deklarerade ens ägorätt till detta område. Hedens härskarinna var då enligt folkmun ett troll som hette Gya. Hon satte skräck i ensamma vandrare på ljungheden, men hon var inte ett illasinnat troll, utan bara nyfiken på människan. Enligt sägnen skall hon ha omkommit 1905 då det värsta åskvädret i mannaminne drog in över heden.
Under sommarmånaderna kan man gena över betesmarkerna och ta den kortare vägen längs norra stranden till Höll men vi vågar inte chansa på att isen håller på alla översvämningar så vi tar oss tillbaka till banvallen.
Vi går vidare till Falsterbo-Vellinges skytteförenings skjutbanor och åter kommer Bo’s tidigare erfarenheter i livet till god nytta. Vi hittar strax därefter Amme-rännan som är det lilla vattendraget som skär rakt igenom ljungheden men som en gång var mycket bredare så att Skanör och Falsterbo faktiskt låg på en ö.
Ewa passar på att ställa upp gruppen bredvid bäcken för dagen vandrarfoto.
Vi tar åter av från stigen längs ett hästspår på höger hand. Vi följer spåret tills vi når Hölls Fiskehoddeförening som plötsligt bara ligger där som en väl bevarad hemlighet. Vid klart väder har man en fantastisk utsikt över hela Höllviken och den norra, för många, obekanta stranden som vi besökte en halvtimme tidigare. Små jollar ligger här på somrarna och guppar så käckt i vattnet bredvid de små röda fiskehodderna.
Två picknickbord står där lämpligt uppställda och bara väntar på oss. Vi slår oss ner och äter med god aptit det våra ryggsäckar bjuder på. Bo har till och med smusslat med ett smaskigt wienerbröd. Det gäller att passa på när frun inte är med. Så länge man står på ett ben och blundar när man borstar tänderna så ordnar det sig säger Wiveca som är gammal lärare och har svar på det mesta.
Vandringen går vidare förbi flera ridhus och motorcykelklubbens träningsbana som utnyttjas flitigt på onsdagarna då ett ständigt motorsurr hörs över nejden. Surr hörs också från Modellflygklubben som har sitt träningsfält strax bredvid. Flera täckeförsedda hästar är ute och luftas och står och hänger med baken mot vindriktningen. Wiveca berättar att de stora ängarna lite längre fram till vänster snart skall bebyggas. Hon har i många år stått i villakön och drömt om att kunna ha ett hus här med vacker utsikt, med nu när det äntligen kan förverkligas känner hon att hon är så djupt rotad i Kämpinge att där lär hon stanna.
Vi svänger höger in på Båtmansvägen och ser på höger sida en låg grå byggnad där man tar hand om skadade fåglar. Vägen svänger och vi ser den gamla infarten till Skanör, Brede väg, som via en bro över Ättebäcken, den gamla inseglingsrännan, ledde fram till kyrkan. Det finns en tavla uppsatt med bra information om det historiskt intressanta området som hela gänget flitigt läser igenom.
Vi fortsätter in på Knävångsgatan och Sonia visar oss Birgitta Svegers gamla hästar och stall. Enligt Birgitta skall de vara 25 år och Bo, som är gammal tandläkare, föreslår förstås att vi skall syna dem i munnen.
Vi ser flera välbevarade gamla gårdar innan vi lite längre fram passerar Skanörs nya begravningplats, S:t Olofs kyrkogård med urngravar och minneslund som Sonia tror anlades för snart 40 år sedan när det inte fanns mer plats på den gamla kyrkogården.
Pilarna längs vägen har nyss hamlats och Sonia berättar att hon veckan före plockat med sig lite pilegrenar hem som hon lagt i vatten för att kunna forma till en dekorativ krans.
Utanför hotell Gässlingen ser vi hur vintergäck och scilla står och sträcker på sig i rabatten redo att snart stå i full blom.
Margit och Sonia säger hej, tackar för en trevligt vandring och lovar att snart vara tillbaka för mer motion. Båda behöver komma i form inför sommarens vandringar på de kända vandringslederna i Spanien.
Resten av oss tar vänster vid kyrkan för att i rask takt ta oss bort till busshållplatsen vid Båtmanstorget och den punktliga bussen tillbaka till Höllviken. Cirka 20 kr med Duobiljett och Jojo kort.
Dagens vandring inleddes med statypromenaden utanför Höllviken. En propert asfalterad gång-och cykelstig med fint ridspår alldeles bredvid. Det är många som dagligen passerar med bil men inte så många som tar sig tid att strosa på promenadstråket. Inte en enda ryttare, skridskoåkare, snowboard kiteåkare syntes till denna kyliga dag. Nåja, här lär det vara desto mer aktivitet om några månader.
Så kom vi fram till Falsterbokanalen med sitt stolta torn. Sandrevlarna runt Falsterbonäset där Öresund och Östersjön möts har alltid utgjort en stor fara för sjöfarten och länge planerade man att gräva en kanal för att rädda liv och båtar. Vid storm eller oväder händer det ofta att vatten-ståndet i Kattegatt är högre eller lägre än i södra Östersjön. Skillnaden kan stiga ända till ett par meter. Då blir det en oerhört kraftig strömsättning i Sundet och speciellt kring Falsterbos grunda rev.
Det var först under andra världskriget som de minerade farlederna gjorde att bygget blev av. I slutet av 1939 togs beslutet att låta gräva en kanal genom näset och på hösten 1941 gick det första fartyget genom kanalen.
En av Ljunghusens populära mötesplatser på sommaren, kanalkiosken, har en “Till salu”- skylt och så här på vintern ser den ovanligt dyster ut.
Vi passerar och går in i det dämpade parklugnet på gamla banvallen längs Pålssons höga murgrönsklädda staket. 1878 startade A. Pålssons bageri i Malmö. Säljarna som gav sig ut över landet för att sälja skånska kakor och bröd döptes av malmöiterna till ”Pålssons Pågar”. Pågarna var framgångsrika, och senare döptes hela företaget (Pågen AB) efter dem.
Bakom Ljunghusens gamla stationshus öppnade för några år sedan en liten secondhandbutik som heter Lilla Station men där är öppet först kl 11 så vi stannar till och ser på trevåningshusen på pålar istället. Vackert grånade smälter detta äldreboende lätt in i vintermiljön och ger de boende en fantastisk vy över hästhagar och solnergång.
En man med istappar i skägget stretar förbi oss på sin blå cykel innan vi upptar vår promenad längs den spikraka banvallen. Välvårdad men ack så enformig, så när vi ser Östersjöledens blå pil tar vi raskt steget ut i naturen och strosar vidare på lite ojämnare mark.
Vi hör stoj och stim ibland buskarna och upptäcker strax 26 förskolebarn vilt härjande i skogen. Så underbart att se all aktivitet och kreativitet. En något tillknycklad upp och nervänd eka har blivit rutschkana och utnyttjas flitigt av sexåringarna.
Vandringen går vidare via en övergång till nästa fårhage och vi balanserar vidare på den frusna, knaggliga marken. Vi ser två sjömärken mitt i hagen och skepparutbildade Bo berättar att det heter Ensmärken och om man ser de båda märkena stå bakom varandra håller man rätt linje och stöter inte på problem i farleden.
En annan led, Östersjöleden, visar oss vidare in till ytterligare en hage men en övergång saknas så det blir till att ta fram det stora klivet för att vigt ta sig över staketet. Wiveka, som har klätt sig i värmande benkläder under de moderiktiga smala jeansen, fick rullas över men även hon kom över till sist. Hennes vanliga vandrarbyxor lågt visst i tvätten.
En öde känsla infinner sig när vi kommer ut till Gyeholmen och försöker få en skymt av Blacks rev. Den ödsliga sandpinade ljungheden mellan det bördiga Söderslätt och de gamla fiskestäderna Skanör och Falsterbo saknade tills för bara 150 år sedan helt värde och ingen deklarerade ens ägorätt till detta område. Hedens härskarinna var då enligt folkmun ett troll som hette Gya. Hon satte skräck i ensamma vandrare på ljungheden, men hon var inte ett illasinnat troll, utan bara nyfiken på människan. Enligt sägnen skall hon ha omkommit 1905 då det värsta åskvädret i mannaminne drog in över heden.
Under sommarmånaderna kan man gena över betesmarkerna och ta den kortare vägen längs norra stranden till Höll men vi vågar inte chansa på att isen håller på alla översvämningar så vi tar oss tillbaka till banvallen.
Vi går vidare till Falsterbo-Vellinges skytteförenings skjutbanor och åter kommer Bo’s tidigare erfarenheter i livet till god nytta. Vi hittar strax därefter Amme-rännan som är det lilla vattendraget som skär rakt igenom ljungheden men som en gång var mycket bredare så att Skanör och Falsterbo faktiskt låg på en ö.
Ewa passar på att ställa upp gruppen bredvid bäcken för dagen vandrarfoto.
Vi tar åter av från stigen längs ett hästspår på höger hand. Vi följer spåret tills vi når Hölls Fiskehoddeförening som plötsligt bara ligger där som en väl bevarad hemlighet. Vid klart väder har man en fantastisk utsikt över hela Höllviken och den norra, för många, obekanta stranden som vi besökte en halvtimme tidigare. Små jollar ligger här på somrarna och guppar så käckt i vattnet bredvid de små röda fiskehodderna.
Två picknickbord står där lämpligt uppställda och bara väntar på oss. Vi slår oss ner och äter med god aptit det våra ryggsäckar bjuder på. Bo har till och med smusslat med ett smaskigt wienerbröd. Det gäller att passa på när frun inte är med. Så länge man står på ett ben och blundar när man borstar tänderna så ordnar det sig säger Wiveca som är gammal lärare och har svar på det mesta.
Vandringen går vidare förbi flera ridhus och motorcykelklubbens träningsbana som utnyttjas flitigt på onsdagarna då ett ständigt motorsurr hörs över nejden. Surr hörs också från Modellflygklubben som har sitt träningsfält strax bredvid. Flera täckeförsedda hästar är ute och luftas och står och hänger med baken mot vindriktningen. Wiveca berättar att de stora ängarna lite längre fram till vänster snart skall bebyggas. Hon har i många år stått i villakön och drömt om att kunna ha ett hus här med vacker utsikt, med nu när det äntligen kan förverkligas känner hon att hon är så djupt rotad i Kämpinge att där lär hon stanna.
Vi svänger höger in på Båtmansvägen och ser på höger sida en låg grå byggnad där man tar hand om skadade fåglar. Vägen svänger och vi ser den gamla infarten till Skanör, Brede väg, som via en bro över Ättebäcken, den gamla inseglingsrännan, ledde fram till kyrkan. Det finns en tavla uppsatt med bra information om det historiskt intressanta området som hela gänget flitigt läser igenom.
Vi fortsätter in på Knävångsgatan och Sonia visar oss Birgitta Svegers gamla hästar och stall. Enligt Birgitta skall de vara 25 år och Bo, som är gammal tandläkare, föreslår förstås att vi skall syna dem i munnen.
Vi ser flera välbevarade gamla gårdar innan vi lite längre fram passerar Skanörs nya begravningplats, S:t Olofs kyrkogård med urngravar och minneslund som Sonia tror anlades för snart 40 år sedan när det inte fanns mer plats på den gamla kyrkogården.
Pilarna längs vägen har nyss hamlats och Sonia berättar att hon veckan före plockat med sig lite pilegrenar hem som hon lagt i vatten för att kunna forma till en dekorativ krans.
Utanför hotell Gässlingen ser vi hur vintergäck och scilla står och sträcker på sig i rabatten redo att snart stå i full blom.
Margit och Sonia säger hej, tackar för en trevligt vandring och lovar att snart vara tillbaka för mer motion. Båda behöver komma i form inför sommarens vandringar på de kända vandringslederna i Spanien.
Resten av oss tar vänster vid kyrkan för att i rask takt ta oss bort till busshållplatsen vid Båtmanstorget och den punktliga bussen tillbaka till Höllviken. Cirka 20 kr med Duobiljett och Jojo kort.
Vandring 3 - Hököpinge-Vellingeblomman
Vintervåren var tydligen alldeles konfunderad idag. Det ömsom strålade av solsken och på eftermiddagen ömsom snöade, haglade eller regnade det. Visste nog inte riktigt, hur den ville ha det.
Vår vandrarmorgon den 2 mars 2010 startade klockan kvart i nio på Vellinge Blommans parkering. Vi var åtta deltagare, varav 2 män, som samlades för att samåka i två bilar till starten i utkanten av Hököpinge. Ett lite blåsigt solsken mötte oss denna morgon men vi var några som till och med hade varit djärva och letat fram solglasögon.
Det var dagsmeja idag, vilket är ett typiskt marsord som syftar på värmen i solskenet mot slutet av vintern när snön smälter och det droppar från taken. Efterleden –meja går tillbaka till fornsvenska mäghin, som betyder ’kraft, styrka’ och är besläktat med makt och förmåga.
Vi kände oss också väldigt kraftfulla och starka idag och sparade godisbesöket på Scandicandy till en annan vandring (även om Britt gärna gjort ett besök i chokladlådorna), och vek av åt vänster, vände Hököpinge ryggen och klev ut på den okända svarta slätten på Hököpinge Ängaväg.
Med friskt fläktande motvind var det skönt att fortfarande ha mössa och den varma vinterjackan på sig. Tyvärr med påföljd att vi inte hörde när bilar plötsligt dök upp bakom vårt vandrargäng som generöst spridit sig över den glest trafikerade vägbanan.
Välhållna gårdar passerades där potatis- och löklådor stog fint uppstaplade och inväntade en ny säsong.
Återigen kunde vi se päronträd, Pyrus communis på latin enligt Raste, längs vägen precis som i Rängs kyrkby. Några harar skymtades vilset rusa från fält till fält. Det är betydligt svårare att upptäcka viltet nu när den avslöjande vita snön försvunnit.
Vi vek av åt vänster, in på en isig markväg som skyltades med Östersjöledens blå pil.
Östersjöleden på den skånska sydkusten är uppdelad i 17 etapper, som ungefär motsvarar en dagstur eller helgvandring. Den är markerad med blåmålade ringar på träd, stolpar och blå träpilar. Vi kommer att återkomma till denna led vid andra vandringstillfällen.
Vi hade nu kommit närmare havet och hade fin utsikt över vindmöllorna i sundet och Öresundsbron. Ett stort gäng canadagäss som slagit sig ner på bondens rapsfält tog till flykten när vi närmade oss.
Efter att ytterligare en gång ha ändrat färdriktning var vi ute på Eskilstorps Ängaväg med riktning fyrbåken som skymtade rakt framför oss ute på Eskilstorps holmar.
Varje by har nu liksom förr en enskild väg som leder från bykärnan ner till sina respektive marker vid stranden. Detta vägsystem har sannolikt rötter i fornhistorisk tid.
Vägnätets nuvarande raka utseende är emellertid ett resultat av skiftesreformen under tidigt 1800-tal, då nya vägar anlades till de utflyttade gårdarna.
Vi passerade åter några träd och frågade nyfiket om besked. På de knubbiga svarta skotten och den gråfläkiga stammen ser både Raste och Anita snabbt att det är en ask, Fraximus exelsior. Nu vet vi alla varför man säger att man blir askgrå i ansiktet.
Efter en timmes vandring var vi så framme vi Eskilstorps ängar men innan vi tillät oss den efterlängtade kaffepausen vid picknickbordet gjorde vi ett besök vid den robusta Eskilstorpsdösen, anlagd under yngre stenåldern.
Under fikapausen passade Ewa på att berätta mer om det vidsträckta betade strandängsområdet som saknar motstycke i landet. Det grunda havsområdena är mycket produktiva och utgör barnkammare för flera fiskarter och skafferi för det stora antal rastande, övervintrande och häckande fågelarterna.
Dessutom finns fortfarande ett bestånd av den sällsynta grönfläckiga paddan som några av deltagarna kände till från Näsets golfklubbar.
Den stora släppedagen är den första lördagen i juni då det är tillåtet att släppa ut djuren på sommarbete. Vid Eskilstorps ängar finns spår av äldre tiders påverkan, en vallanläggning som enligt internet troligen använts som inhägnad av kreatur, men Wiveka har hört att den använts som ”travbana” för hästar.
Nu återstår bara att ta reda på vem den där Eskil var.
Efter en kylig paus som snabbt avslutades traskade vi så vidare på enskild väg längs en hamlad pileallè. Linnè var en av dem som förordade planteringen av pilar för att förse den skogsfattiga slättbygden med bränsle och byggnadsmaterial samtidigt som träden kunde fungera som inhägnad och läskydd.
Strax innan vi avviker från Östersjöleden går vi förbi Kostadion som är Eskilstorps Friidrottsförenings lilla röda klubbstuga.
Vi balanserar vidare söderut på en kläggig markväg innan vi når fram till två små hus där tuppen är ute och luftar sina damer.
Vägen slingrar vidare och vi tar vänster ut på Ängavägen förbi en välskött gammal gård med en fantastikt fin hängask, Fraxinus exelsior pendula.
Vid Petersro tar vi höger och följer vägen söderut mot Vellingeblomman.
Dagens vandring tog lite kortare tid än när Ewa provvandrade den, eftersom det då var halt väglag och mycket snö. Så medan Ulla körde iväg med herrarna för att hämta upp bilarna i Hököpinge passade resten av oss på att vandra vidare inne på Vellinge Blomman.
Ewa
Vår vandrarmorgon den 2 mars 2010 startade klockan kvart i nio på Vellinge Blommans parkering. Vi var åtta deltagare, varav 2 män, som samlades för att samåka i två bilar till starten i utkanten av Hököpinge. Ett lite blåsigt solsken mötte oss denna morgon men vi var några som till och med hade varit djärva och letat fram solglasögon.
Det var dagsmeja idag, vilket är ett typiskt marsord som syftar på värmen i solskenet mot slutet av vintern när snön smälter och det droppar från taken. Efterleden –meja går tillbaka till fornsvenska mäghin, som betyder ’kraft, styrka’ och är besläktat med makt och förmåga.
Vi kände oss också väldigt kraftfulla och starka idag och sparade godisbesöket på Scandicandy till en annan vandring (även om Britt gärna gjort ett besök i chokladlådorna), och vek av åt vänster, vände Hököpinge ryggen och klev ut på den okända svarta slätten på Hököpinge Ängaväg.
Med friskt fläktande motvind var det skönt att fortfarande ha mössa och den varma vinterjackan på sig. Tyvärr med påföljd att vi inte hörde när bilar plötsligt dök upp bakom vårt vandrargäng som generöst spridit sig över den glest trafikerade vägbanan.
Välhållna gårdar passerades där potatis- och löklådor stog fint uppstaplade och inväntade en ny säsong.
Återigen kunde vi se päronträd, Pyrus communis på latin enligt Raste, längs vägen precis som i Rängs kyrkby. Några harar skymtades vilset rusa från fält till fält. Det är betydligt svårare att upptäcka viltet nu när den avslöjande vita snön försvunnit.
Vi vek av åt vänster, in på en isig markväg som skyltades med Östersjöledens blå pil.
Östersjöleden på den skånska sydkusten är uppdelad i 17 etapper, som ungefär motsvarar en dagstur eller helgvandring. Den är markerad med blåmålade ringar på träd, stolpar och blå träpilar. Vi kommer att återkomma till denna led vid andra vandringstillfällen.
Vi hade nu kommit närmare havet och hade fin utsikt över vindmöllorna i sundet och Öresundsbron. Ett stort gäng canadagäss som slagit sig ner på bondens rapsfält tog till flykten när vi närmade oss.
Efter att ytterligare en gång ha ändrat färdriktning var vi ute på Eskilstorps Ängaväg med riktning fyrbåken som skymtade rakt framför oss ute på Eskilstorps holmar.
Varje by har nu liksom förr en enskild väg som leder från bykärnan ner till sina respektive marker vid stranden. Detta vägsystem har sannolikt rötter i fornhistorisk tid.
Vägnätets nuvarande raka utseende är emellertid ett resultat av skiftesreformen under tidigt 1800-tal, då nya vägar anlades till de utflyttade gårdarna.
Vi passerade åter några träd och frågade nyfiket om besked. På de knubbiga svarta skotten och den gråfläkiga stammen ser både Raste och Anita snabbt att det är en ask, Fraximus exelsior. Nu vet vi alla varför man säger att man blir askgrå i ansiktet.
Efter en timmes vandring var vi så framme vi Eskilstorps ängar men innan vi tillät oss den efterlängtade kaffepausen vid picknickbordet gjorde vi ett besök vid den robusta Eskilstorpsdösen, anlagd under yngre stenåldern.
Under fikapausen passade Ewa på att berätta mer om det vidsträckta betade strandängsområdet som saknar motstycke i landet. Det grunda havsområdena är mycket produktiva och utgör barnkammare för flera fiskarter och skafferi för det stora antal rastande, övervintrande och häckande fågelarterna.
Dessutom finns fortfarande ett bestånd av den sällsynta grönfläckiga paddan som några av deltagarna kände till från Näsets golfklubbar.
Den stora släppedagen är den första lördagen i juni då det är tillåtet att släppa ut djuren på sommarbete. Vid Eskilstorps ängar finns spår av äldre tiders påverkan, en vallanläggning som enligt internet troligen använts som inhägnad av kreatur, men Wiveka har hört att den använts som ”travbana” för hästar.
Nu återstår bara att ta reda på vem den där Eskil var.
Efter en kylig paus som snabbt avslutades traskade vi så vidare på enskild väg längs en hamlad pileallè. Linnè var en av dem som förordade planteringen av pilar för att förse den skogsfattiga slättbygden med bränsle och byggnadsmaterial samtidigt som träden kunde fungera som inhägnad och läskydd.
Strax innan vi avviker från Östersjöleden går vi förbi Kostadion som är Eskilstorps Friidrottsförenings lilla röda klubbstuga.
Vi balanserar vidare söderut på en kläggig markväg innan vi når fram till två små hus där tuppen är ute och luftar sina damer.
Vägen slingrar vidare och vi tar vänster ut på Ängavägen förbi en välskött gammal gård med en fantastikt fin hängask, Fraxinus exelsior pendula.
Vid Petersro tar vi höger och följer vägen söderut mot Vellingeblomman.
Dagens vandring tog lite kortare tid än när Ewa provvandrade den, eftersom det då var halt väglag och mycket snö. Så medan Ulla körde iväg med herrarna för att hämta upp bilarna i Hököpinge passade resten av oss på att vandra vidare inne på Vellinge Blomman.
Ewa
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)