Det var sol, vindstilla och några minusgrader.
33 intresserade vandrare bänkade sig den 27 nov 2018 i Maglarps uppvärmda kyrka.
Nedanför det stora ekkrucifixet från 1400-talet satt Ingemar Nilsson i basker och halvlångt hår.
Med inlevelse läste han brevet till Nell Walden, den nu aktuella konstnärinnan på Trelleborgs museum.
Nell bodde i Ingemars nuvarande bostad, prästgården, under sina första 16 år. Fadern var präst i Maglarps kyrka och i brevet nämndes både dopfunt, predikstol, Karl Xll och Linne'.
Nell flyttade så småningom till Tyskland, där hon utvecklade sitt konstnärsskap.
Vi vandrade sen i rask takt förbi hallonplanteringen, korsade E6an, gick över motorvägsbron och in i Stavstensuddes ca 10-åriga bebyggelse.
Stavsten har fått namn efter stenreven utanför.
Kurlands långa byagata slingrade sig fram omgiven av gamla gårdshus och moderna villor.
Vi var för långt borta för att se Karl Xll:s landstigningsmonument, som förmodligen skulle rests i Skåre.
Nu finns det på Trelleborgs golfbana.
Denna var färdig 1969-70 och har 1500 aktiva medlemmar och 26000 räknade praktnejlikor.
Vi följde golfbanan och kom fram till ett järnålders gravfält med 45 gravhögar och 45 stensättningar.
En del gravar i dubbla lager.
Albäcksån glittrade ovanligt vackert i solskenet.
En tunnel gjorde det lättare att korsa den trafikerade vägen och så var vi inne i Albäcksskogen med alla sina trädarter.
Vi passerade grävda dammar med rikliga vassruggar, fortsatte på grusgångar och letade efter den stora öppna platsen med fikaplatsen.
Och den var upptagen...av dagisbarn!!!
Vi delade upp oss och en del försvann till Äventyrsbanans stubbar.
Stärkta av pausen letade vi sen upp Torsten Jungbecks minnessten, mannen som tog initiativ till skogsplanteringen och fick hjälp av skolbarn.
Nu gick hemfärden längs 5-km-slingan förbi dammar och så småningom ut i den ljusare nyplanterade skogen.
Några höjdskillnader, kanske efter den raserade Albäcksåsen, märkte vi av.
Och snart var vi tillbaka vid den vitkalkade kyrkobyggnaden omgiven av pilar och betande får.
Vi avslutade genom att skriva våra namn på en träbit och hänga i Ingemars gästbok, ett litet träd utanför prästgården.
Wiveca
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar