Vandring 62 - i Hököpingebyarna

V i var drygt 30 pigga vandrare som samlades vid Hököpinge kyrka, den 12 feb 2013.
För dagen hade vi sällskap med två reportrar från Sydsvenskan som ville göra ett reportage om vår vandring.

Ordet ”Hököpinge” betyder handelsplatsen vid höjden/högarna och syftar antingen på den ås där kyrkan är belägen eller på det tiotal gravhögar som finns omkring byn.
Fram till enskiftet 1806 fanns i orten 22 större gårdar i två rader på var sin sida om Pilebäcken som rinner genom byn. Idag finns det bara fyra - fem stycken kvar.
Kyrkan byggdes 1873 och ersatte då en medeltida kyrka som låg vid den gamla kyrkogården.
Den är byggd av tegel från ett lokalt tegelbruk som fanns på gården Olanstorp söder om byn.
De två skolbyggnaderna som inramar och ”förstärker” intrycket av kyrkan är också byggda av lokalt tegel.

I sydöstra hörnet av kyrkogården ligger ortens mest kände person, Axel Ebbe, begravd.
Axel Ebbe, 1868- 1941, var skulptör, målare och författare och har gjort en hel del offentlig konst i Skåne.

Vi vandrade så längs bygatan norrut och passerade Gamlegård - en dubbel fyrlängad gård, den gamla kyrkogården som ligger på sluttningen ner mot Pilebäcken och där den gamla kyrkan från 1000-talet legat.

Vid byns slut ligger gården Igridsborg. Nuvarande boningshuset på Igridsborg är från 1870-talet men gården är förmodligen byns äldsta och har fastighetsbeteckningen Hököpinge 1.
Den kallades tidigare för Hovgården kanske beroende på att några av de tidigaste ägarna tillhört det frälse ståndet.

Strax norr om byn där Pilebäcken gör en tvär sväng västerut ligger en äng som i norr och söder är kantad av en låg vall, ca 0,5 m hög. Denna äng har, i motsats till övrig mark i Hököpinge, aldrig varit uppodlad.
Här låg den gamla handelsplatsen. I östra kanten av ängen finns rester från en gammal borg som kunnat försvara såväl Pilebäcken som vägarna Malmö (Ellenbogen) – Trelleborg och Lund (Uppåkra) – Skanör. Pilebäcken var vid vikingatiden segelbar och det finns ytterligare lämningar av en borg (Pileborgen) någon kilometer längre västerut och ett vakttorn strax innan utloppet i Fotevikens norra del.
Denna handelsplats vid Hököpinge kan ha varit den handelsplats som omskrivits av bl.a. Saxo och som man trots idogt letande aldrig funnit vid Foteviken. Platsen hade förmodligen sin storhetstid på 800- och 900-talen.
Strax intill platsen hittade man på 1820-talet en större silverskatt i jorden innehållande bl.a. åtskilliga mynt från olika länder.

Vandringen fortsatte sedan längs Lillevägen.
Vi passerade platsen där den första skolan, tillika ortens fattighus, legat och gick över Pilebäcken.
Det finns stenar som man tror är resterna från den första(?) bron över bäcken.

I byns sydvästra hörn ligger Gränja gård. Där föddes Axel Ebbe och boningshuset från 1878 har designats av Axels mor Maria Andersson.
En riktig ståndmässig byggnad väl passande en storbonde från det bördiga Söderslätt.
Bredvid gården ligger villa Clythia som Axel Ebbe ritade och lät uppföra åt sig själv 1914.
Där hade han sin ateljé och där har åtskilliga av hans verk tillkommit.

Vi styrde sen kosan västerut under motorvägen och in i den andra Hököpingebyn.
På en lekplats vid Bangårdsvägen mumsade vi i oss medhavd fika och fick höra om Järnvägen Malmö – Trelleborg som gått igenom denna del av Hököpinge.
Järnvägen tillkom på initiativ av en Ingenjör F. Schauman som efter idoga påtryckningar fick fram både intresse och pengar och järnvägen togs i drift 1886.
Det var en lokaljärnväg byggd med enkel standard vilket innebar att maxhastigheten var 25 km/tim.
När sen Stora Tysklandsfärjor sattes in 1897 hade man inte pengar att förbättra standarden för snabbare tåg vilket innebar att man tvingades se ett annat privat tågföretag, Kontinentbanan, ta över nästan all trafik till och från Trelleborg.
Genom att Hvellinge - Skanör- Falsterbo järnväg kom till 1904 fick banan dock spela en roll fram till 1971 då hela järnvägen lades ner.
Idag finns inte många spår av järnvägen kvar i Hököpinge.

Vi vandrade ner längs Bangårdsvägen i det villasamhälle som uppkommit efter järnvägens nerläggning.
Sen bar det av norrut igen i riktning mot Bruksparken och det nerlagda sockerbruket.
På vägen passerade vi de två skolbyggnader som byggts i denna del av Hököpinge.
Av dessa är den gamla storskolan mest imponerande. Ingen baracklösning här inte!

Bruksparken är ett initiativ från 1990-talet där man byggt först sex och sedan ytterligare fyra flerbostadshus, s.k. borgar, i den gamla sockerbruksparken.
Den gamla sockerbruksbyggnaden står delvis fortfarande kvar och tanken är att HSB skall förvandla allt till lägenheter. Med hänsyn till dagens bostadskonjunktur är det dock osäkert när det hela kommer att genomföras.

Sockerbruket kom till 1892, sex år efter järnvägens färdigställande.
Järnvägen och tillgången till vatten (Pilebäcken) var viktiga anledningar till att det lokaliserades här.
Vid bruket arbetade ett hundratal anställda och under kampanjerna på hösten fyrdubblades den siffran.
Man tog emot ca 165000 ton betor från 800 betodlare i trakten. Idag klarar landets enda kvarvarande sockerbruk i Örtofta av den mängden på 9 dygn!
1967 lades bruket ner.

På vägen tillbaka till Hököpinge kyrka passerade vi både disponentvilla och det gamla brukskontoret som vittnar om vilken betydande verksamhet som bedrivits här.
Vid avtagsvägen till godisfabriken stannade vi så och kunde avsmaka några av de godisprodukter som tillverkas i Hököpinge. Både salt och sött – precis som allt annat i livet.

Vid 12-tiden var vi tillbaka vid utgångspunkten trötta och med kinderna fulla av rosor från den snåla skånska vinterblåsten.




Artikeln i SDS finns till höger här på sidan, under "Länkar", 
och ovanstående bilder, plus några till, finns i vårt fotoalbum.


Elna och Ulf


1 kommentar:

Anonym sa...

Vi är några stycken som inte kan vara med på vandringarna, men vi vill tacka så mycket för de trevliga vandringsberättelser som ni ger oss här på hemsidan!
Och det trevliga fotoalbumet uppskattas också mycket!